arm — det ska man göra, när en riddare drar ut till envig. Så bra, att fru Blythe gav mig det vackra blå hårbandet till min födelsedag! Jag har bara använt det två gånger, så att det är alldeles som nytt. Om jag bara vore riktigt säker på att Walter vunne! Det vore så väldigt försmädligt, om han inte gjorde det.
Faith skulle ha känt sig ännu ängsligare, om hon varit i tillfälle att se sin riddersman just i denna stund. När Walter gick hem från skolan, hade hans häftiga vrede fördunstat och lämnat plats för en känsla, som uteslutande var obehag. Han skulle kvällen därpå slåss med Dan Reese, och han var mycket litet hågad — han avskydde handgripligheter och slagsmål, hade alltid gjort det. Nu hade han utmaningen hela tiden i tankarna. Han kunde inte göra sig fri från den för en minut. Han var mycket känslig för fysisk smärta. Naturligtvis komme det här att göra ont … Man kunde ju få tänder utslagna, näsan kunde springa i blod … Och tänk om han skulle lida nederlag och bli utskämd för långliga tider …
Han kunde knappt få ned någon kvällsvard. Susan hade gräddat flera laggar med våfflor, som han eljest tyckte så mycket om; de lågo där på fatet så sockrade och läckra, men han orkade bara med ett par stycken. Jem åt två hela laggar. Walter undrade hur han kunde. Hur kunde överhuvudtaget någon äta? Och hur kunde de alla prata så muntert som de gjorde?. Där satt mamma med sina strålande ögon och skära kinder. Hon visste inte, att hennes son skulle ut och slåss dagen därpå. Skulle hon vara lika glad, om hon visste det, undrade Walter, mörk i hågen. Jem hade tagit en ögonblicksfotografi av Susan med sin nya kamera. Resultatet gick nu bordet runt, och Susan var gränslöst förgrymmad över hur hon blivit »tillstyrd».
— Jag är ingen skönhet, doktorinnan lilla, och det vet
