jag mycket väl av själv, sade hon förargad, men att jag är så anskrämligt ful, som han har gjort mej där på bilden — nej, se det får ingen mej att tro.
— Kameran ljuger aldrig, sade Jem och skrattade allt vad han orkade. Och mamma Anne skrattade med … Walter stod inte ut längre. Han reste sig från kvällsvardsbordet och flydde upp på sitt eget rum.
— Hur var det fatt med honom i kväll? sade Susan. — Sanna mina ord, doktorinnan, den gossen har någonting, som trycker på hans sinne. Han åt ju bara två våfflor. Måntro han diktar ihop nå’t poem igen?
Stackars Walters själ befann sig i denna stund mycket långt från poesins stjärnströdda rymder. Han stödde armbågen mot fönsterkarmen mellan de båda öppna rutorna och lutade håglöst huvudet i händerna.
— Kom med ned till stranden, Walter, ropade Jem, som kom instörtande i rummet. — Pojkarna skall bränna av all strandhavren i kväll. Pappa säger vi får lov att gå dit ner. Kom nu!
När som helst eljest skulle Walter ha blivit förtjust. Bränna strandhavre var det roligaste han visste. Men nu vägrade han helt kort och bestämt att följa med, och varken böner eller föreställningar förmådde rubba hans beslut. Den besvikne Jem, som ej hade lust att ensam gå den långa mörka vägen ned till Fyra vindars udde, drog sig tillbaka till sin privata fristad uppe i vindskupan och fördjupade sig i en bok. Han glömde snart det nöje han gått miste om för umgänget med åtskilliga av lyckan gynnade äventyrare, över vilka det låg ett högeligen romantiskt skimmer. Och vaska guld i floder uppe vid Alaska visade sig vara en vida mer givande sysselsättning än brännandet av torr strandhavre.
Walter satt vid sitt fönster, tills det var läggdags. Då
