sin egen älskade vän ätas upp? Och ändå skrattar alla åt mej.
— Det måtte väl vara därför att man alltid tänker sig, att en tupp är nå’nting så stort och bastant att ha till husdjur … Det ligger alls ingenting löjligt i att man fäster sig vid en liten näpen kyckling, sökte Rosemary förklara.
— Adam har ju varit en liten kyckling han med, fröken West. Han var som en liten guldgul fjäderboll. Han kom alltid springande fram till mig och åt ur handen på mig. Och tänk så stilig han blev, när han växte upp — vit som snö, med så ståtlig, krökt stjärt, fastän Mary Vance sa, att den var för liten. Han lydde sitt namn och kom alltid, när jag ropade på honom, det var en ovanligt klok tupp. Och tant Martha hade ju ingen rätt att döda honom. Han tillhörde mej. Jag hade fått honom. Det var väl inte snällt gjort, fröken West?
— Nej, rakt inte snällt, sade fröken West med stor bestämdhet. — Riktigt illa gjort. Jag minns, att jag hade en egen liten höna, när jag var liten. Ack, så näpen hon var — guldgul och spräcklig i bröstet. Jag var då så kär i den hönan som tänkas kunde. Den blev heller aldrig dödad — den dog av ålderdomsavtyning. Mamma ville aldrig, att hon skulle slaktas, för hon visste, att det var min lilla älskling.
— Om min mamma hade levat, så skulle hon inte ha låtit någon slakta Adam, sade Faith. — Inte pappa heller, för den delen, om han hade varit hemma och vetat av det. Det är jag säker på, att han inte skulle ha tillåtit, fröken West.
— Det är jag också säker på, sade Rosemary. Hon fick i en hast en smula högre färg på kinderna och såg litet förlägen ut, men det märkte inte Faith.
— Var det mycket styggt av mig att inte tala om
