för pastorn, att hans rockskört sveddes? frågade hon ängsligt.
— Rysligt styggt, svarade Rosemary med skalken i ögat. — Men jag skulle ha varit precis lika stygg, Faith — jag skulle inte ha talt om för honom, att det osade bränt om honom, ifall han inte själv märkte det. Den karlen måste ha ett ytterst klent luktsinne. Och inte tror jag heller, att jag sedan skulle ha ångrat min stygghet.
— Una tyckte, att jag skulle ha sagt till honom, eftersom han var präst.
— Asch, om en präst bär sig dumt åt, behöver vi väl inte respektera hans rockskört. Nog vet jag, att jag skulle ha fröjdat mig, om jag fått se Jimmy Perrys rockskört stå i ljusan låga. Det borde ha tagit sig mycket lustigt ut.
Båda skrattade, men Faiths skratt övergick till en liten sorgsen suck.
— Nu är i alla fall min Adam död, och aldrig mer ska jag hålla av nå’nting.
— Så ska du inte säga, kära du. Vi går miste om så mycket i livet, om vi inte välja någon eller något att hålla av. Ju mer vi älska, desto rikare blir vårt liv, även om det bara är ett litet djur med fjäder eller päls som vi fästa oss vid. Skulle du vilja ha en kanariefågel, Faith — ett litet guldgult knyte till kanariefågel? Om du vill, kan du få en av mig. Vi har två därhemma.
— O tack, det skulle jag rysligt gärna vilja ha, ropade Faith. — Jag älskar fåglar. Men tänk, om tant Marthas katt tar den? Det är så tragiskt att få sina älsklingar uppätna. Jag skulle inte kunna härda ut med det en gång till.
— Om du hänger buren tillräckligt långt ut från väggen, tror jag inte katten kommer åt den. Jag ska noga tala om för dig hur en kanariefågel skötes, och se’n har
