jag den med mig till Ingleside, när jag nästa gång kommer dit för att ge min musiklektion. Så får du hämta den där.
Inom sig tänkte Rosemary: — Nu blir det väl genast prat nere i byn. Men det bryr jag mig inte om. Jag måste trösta den här bedrövade lilla.
Faith kände sig också tröstad. Det var mycket skönt med deltagande och sympati. Hon och fröken Rosemary sutto under den gamla tallen, tills det blivit alldeles skumt i den snötäckta dalen och aftonstjärnan tindrade fram bakom den grå lönndungen. Faith berättade för Rosemary om sina små erfarenheter och förhoppningar, vad hon tyckte om och inte tyckte om; hon berättade om vardagslivet hemma i prästgården och om sina små motigheter och framgångar i skolan. Slutligen skildes de åt som vänner för livet.
Vid kvällsvardsbordet satt pastor Meredith som vanligt i djupa tankar, men rätt som det var nämndes ett namn, som ådrog sig hans uppmärksamhet och förde honom tillbaka till verkligheten. Faith berättade för Una om sitt sammanträffande med Rosemary.
— O, vad hon är rar, tycker jag, sade Faith. — Lika snäll som fru Blythe — fastän på annat sätt. Jag hade så’n lust att ta henne i famn. Och hon tog mej i famn, det kändes så sammetslent och skönt. Hon hade en så’n vacker kappa. Och hon kalla’ mej för »kära du»! O, så jag njöt! Allting kunde jag berätta för henne.
— Jaså, du tycker om fröken West, Faith? frågade pastor Meredith med litet egendomlig betoning av orden.
— Jag älskar henne, ropade Faith.
— Hm, sade hennes pappa. — Håll i med det.
