som sin brud till den gamla prästgården. Det fanns så mycket moderligt gott hos henne.
Det var lördagskväll, och egentligen gick han sällan på besök om lördagskvällarna, eftersom han då i regeln brukade sitta och för sista gången genomgå söndagens predikan. Men han hade valt denna kväll, därför att han försport, att Ellen West skulle vara borta på sitt håll, så att han skulle finna Rosemary ensam. Hur många angenäma kvällar han än tillbragt i stugan på kullen, hade han ännu aldrig sedan det första mötet vårkvällen vid källan råkat Rosemary ensam. Den äldre systern hade alltid varit med.
Han hade just ingenting emot att Ellen satt med i rummet. Han tyckte bra om Ellen West, och de voro riktigt goda vänner. Ellen anlade ofta en nästan maskulin synpunkt på vissa saker och ting och hade ett sinne för humor, som mycket tilltalade hans egen uppfattning. Han tyckte om hennes intresse för politiska frågor och för de stora världshändelserna. I hela byn fanns det ingen man, ej ens doktor Blythe undantagen, som bättre förstod att bedöma dem.
— Jag anser, att så länge man lever, bör man vidmakthålla sitt intresse, sade hon en gång. — Låter man det slockna, tycker jag, att det blir föga skillnad mellan en levande och en död.
Han tyckte om hennes mörka, fylliga altröst, han tyckte om det hjärtliga skratt, varmed hon alltid avslutade en lustig, väl berättad historia. Hon pikade honom aldrig i fråga om barnen som de andra fruarna och fröknarna i The Glen brukade göra, hon tråkade aldrig ut honom med byskvaller, hon var inte snarstucken, inte småaktig. Hon sade alltid sin mening rent ut. Det fanns bokstavligen inte ett dugg att anmärka på henne. Hon skulle alltså bli en alldeles förträfflig svägerska.
