Detta säjer jag visst inte för att göra er lessna. Jag tycker det är synd om er — Marys nedlåtande ton var obetalbar — för jag förstår, att ni inte kan vara annorlunda än ni ä’, så som ni har det ställt. Men det begriper inte andra människor, och därför är di strängare. Fröken Drew säjer, att Karl hade en groda i sin ficka i söndagsskolan i söndags och den hoppade ut, medan hon hörde upp läxan, så hon fick en nervchock. Hon säjer, att hon vill inte läsa längre med klassen, om han ska sitta där. Varför kan du inte ha dina insekter hemma, Karl?
— Insekter! Du är just lik en insekt. Jag stoppade ju genast ner henne igen, ropade Karl. Den gör väl ingen människa något förnär — en stackars liten grön lövgroda. Ja, jag önskar verkligen, att den där gamla kattan Drew slutade upp med våran klass. Jag avskyr henne. Hennes egen systerson hade en otäck tobaksbuss i sin ficka i söndags och frågade om vi inte ville känna på den, så skulle den gå laget runt. Och det just medan herr Clow bad. Det må välan vara bra mycket värre än en liten fattig groda.
— Nä då — grodor skräms mycket mer. En tobaksbuss är ingenting farligt, men en groda väntar man inte. Och så hade ni tekalas härom dagen ute bland gravstenarna på körgårn.
— Vi hade visst inget tekalas.
— Nåja, såpbubbelkalas kanske. Nå’nting hade ni. Folk, som åkt här förbi, påstår, att de såg både koppar och fat och brödkorg med, men det är ju möjligt, att de har sett i syne. Jag får väl tro er på ert ord. Men den här gravhällen hade ni i alla fall till bord.
— Ja, det var väl inte så farligt. Vi fick inte blåsa såpbubblor därinne för Martha. Hon var så förskräckligt arg den dagen, sade Jerry. — Och den här gamla gravstenen var slät och fin, så den blev ett stiligt bord.
