— Och tänk så vackra såpbubblorna var! ropade Faith med ögon, som strålade vid minnet. — De speglade träden och kullarna och hamnen precis som små älvlandskap, och när vi lät dem flyga, så seglade de alla ner till Regnbågens dal.
— Jaha — för vinden låg ditåt, förstås, sade Mary förnumstigt.
— Jag är glad vi hann göra det åtminstone en gång, innan vi fick veta det var orätt, sade Faith.
— Det hade inte varit orätt att blåsa dem på gräsplanen, undervisade dygdemönstret Mary. — Det var rysligt vad ni är trögtänkta av er. Ni har väl tillräckligt ofta fått i er, att ni inte ska leka på metodisternas körgård.
— Vi glömmer bort det, sade Faith sorgset. — Och gräsplanen är så liten — och där är så fullt med maskar och kryp — och buskarna står i vägen. Vi kan inte hållas i Regnbågens dal jämt och samt — och vart ska vi ta vägen?
— Det är sakerna ni gör ute på kyrkogården. Det skulle inte göra nå’nting, om ni bara sutte här och talte så stillsamt som vi gör nu. Ja, jag vet inte hur det ska bli me’t, men församlingsföreståndaren kommer att tala med eran pappa om’et, det är ett som är säkert. Det var hans kusin diakonen Hazard, som åkte förbi här på vägen, när ni blåste såpbubblorna, och han har skvallrat på er.
— Ack, om de ändå ville låta bli att bry sig om pappa, sade Una.
— Ja, bara han ville bry sej lite mera om er, så vore det ändå en välgärning. Men nog förstår jag, att så’nt inte är tänkbart. Han är själv precis som ett omyndigt barn — joho du, det är han, och han behöver nå’n, som tar vård om sej lika väl som ni behöver det. Och det kanske inte
