heller dröjer så länge, innan han får nå’n — det har jag hört en liten fågel kvittra.
— Vad menar du? frågade Faith.
— Har du verkligen inte den minsta aning? frågade Mary.
— Nej, det har jag visst inte. Vad menar du?
— Ni är då sannerligen bakom, det får jag lov att säja … Varenda människa talar ju om’et. Er pappa slår sej ut för Rosemary West. Hon ska bli er styvmamma.
— Det tror jag inte, skrek Una och blev eldröd.
— Ja, jag vet inte. Jag säjer bara som jag hört. Jag kan inte svära på’t. Men det skulle vara bra. Rosemary West skulle nog hålla efter er, om hon komme hit, det håller jag en cent om, för allt va’ hon smilar och gör sej söt. Så’na ä’ di alltid, tills di har fått det som di vill ha’t. Men ni behöver nå’n, som fostrar opp er. Ni bär er åt så er pappa får skämmas för er, och det tycker jag är synd. Jag har alltid tyckt väldigt bra om eran pappa, alltse’n den kvällen, då han talte så vänligt ve mej. Se’n dess har jag varken ljugit eller sagt ett enda svärord. Och jag skule tycka om att se honom glad och belåten, med sina knappar isydda och maten på bordet i rättan tid. Och då skulle också ni barn sitta där just som tända ljus, men gamla Martha skulle få stå i skamvrån. Tänk bara, så hon tittade på äggen, som jag var inne i köket med nu på eftermiddagen. »De må välan vara friska», sa hon. Jag önskar sannerligen de vore ruttna vartenda ett. Kom nu ihåg, att hon ska löskoka dem och ge er var sitt till frukost och eran pappa med. Bråka med’na om hon inte gör det. Det var meningen med dem, när fru Elliott skickade mej hit med dem, men jag litar inte på den käringen Martha. Hon skulle lika väl vara i stånd att slå sönder dem och vispa dem med grädde och ge dem åt sin feta katt.
