varenda dag med dina bästa skor, och då blir de minsann snart utslitna.
— Det bryr jag mig inte om, ropade Faith, ännu upptänd av glädjen över att ha gjort en riktigt god gärning mot en stackars lidande medmänniska. — Det är inte rätt, att jag ska rå om två par skor och den där lilla stackars ungen Lida inte ha några alls utan vara tvungen att gå barfota i smutsen och kylan. Nu har vi båda var sitt par. Du minns nog, Una, att pappa sa i sin predikan i söndags, att det fanns ingen verklig lycka i att få eller ha — bara i att ge. Och det är sant. Jag känner mig vida lyckligare nu än jag förut gjort i hela mitt liv. Tänk bara på hur Lida går hem på landsvägen just nu med sina stackars små fötter torra och varma i sköna strumpor och snygga skor …
— Men det här var ju det enda paret svarta strumpor du hade, invände Una. — Ditt andra par var så fullt med hål, att tant Martha sa hon inte kunde laga dem mera, och inte för det hon är nå’n mästerstopperska, men jag såg själv, att de var precis som ett såll. Tant Martha klippte av benen att ha att putsa spisen med. Nu har du bara de där båda paren blå- och rödrandiga strumpor, som du tycker så illa om.
All den glada hänförelse, som brunnit inom Faith, slocknade för denna kalldusch. Hon sjönk — bildligt talat — ihop som en ballong, som fått en läcka och vars präktigt spända hölje snart ligger där som en tillplattad blåsa. Hon satt tyst under några dystra minuter och överblickade följderna av sin förhastade gärning.
— O Una, det tänkte jag aldrig på, sade hon bedrövad. — Jag gav mig inte tid att tänka alls.
De randiga strumporna voro tjocka, sträva, klumpiga; tant Martha hade på vintern stickat dem åt Faith av blått
