och rött yllegarn. De voro allt annat än sköna. Faith avskydde dem så som hon ännu aldrig avskytt ett klädesplagg. Gå med dem ville hon då aldrig i livet. De lågo ännu oanvända längst ned i hennes byrålåda.
— Nu blir du i alla fall tvungen att ta till de randiga strumporna, sade Una. — Tänk så pojkarna i skolan kommer att skratta åt dig! Du minns hur de skrattade åt Mamie Warren, för att hon en dag kom med randiga strumpor, och kallade henne flaggstång och krocketpinne och polkagris. Och dina är bra mycket värre.
— Jag tar dem inte på mig, sade Faith. — Förr går jag barfota, hur kallt det än är.
— Du kan inte gå barfota i kyrkan i morgon. Vad skulle människor säga?
— Då stannar jag hemma.
— Det kan du inte. Du vet mycket väl, att tant Martha kommer att köra dig dit.
Det visste Faith. Det enda, som tant Martha mycket styvt höll på, var att de alla skulle gå i kyrkan i ur och skur. Hur de voro klädda eller om de voro klädda alls, det brydde hon sig inte om. Men gå måste de. Så hade tant Martha blivit uppfostrad för sjuttio år se’n, och så ville hon också uppfostra nutidens ungdom.
— Har du inte ett par, som du kan låna mig, Una? sade stackars Faith med ömklig röst.
Una skakade på huvudet. — Nej, du vet, att jag bara har det enda svarta paret. Och de är så trånga, att jag knappt kan kränga dem på mig. De skulle inte gå på dig. Inte mina gråa heller. På dem är för resten benen lagade, så att stopparna ser ut som riktiga stegar.
— Ja se de randiga strumporna tar jag då aldrig i livet på mig, upprepade Faith. — De känns om möjligt ännu värre än de ser ut, bara sticker och kliar på benen, så
