av metodister, pustade fröken Cornelia, som gått ned till byn för att handla och passat på att kila bort till Ingleside för att få prata om den rysliga händelsen. — Jag begriper inte hur det kommer sig, men så fort prästgårdsungarna ställer till något särskilt, så ska det myllra med metodister i kyrkan. Jag trodde fru Hazards ögon skulle trilla ur huvet på henne. När hon kom ut på kyrkplanen, så sa hon: Jo, det var just en skön förevisning. Det gör mig ont om presbyterianerna. — Och vad skulle man svara på det?
— Nog vet jag vad jag skulle ha svarat, om jag hört de orden, fru Elliott, sade Susan. — Jag skulle ha sagt, att ett par tum rena, bara ben inte är värre än trasiga strumpor. Och inte behöver några metodister tycka synd om presbyterianerna. Vi har då en präst, som kan predika och domdera, men det har inte de, för allt vad de är nosiga och dumdryga.
— Jag skulle hellre se, att pastor Meredith inte predikade fullt så bra och i stället ägnade sin familj en smula uppmärksamhet, sade fröken Cornelia. — Han kunde ju åtminstone se över barnen, innan de släpptes i väg till kyrkan, och kontrollera, att de vore anständigt klädda. Men nu har jag tröttnat på att ta pastor Meredith i försvar, det vill jag bara säga.
Under tiden hade Faith en svår prövostund att genomgå i Regnbågens dal. Där var Mary Vance, som vanligt full av skvaller. Nu hade Faith skämt ut både sig själv och sin pappa, så det var alldeles ohjälpligt, och hon, Mary Vance, höll sig för god att längre umgås med henne. »Alla» pratade och »alla» sade detsamma.
— Nu känner jag, att jag inte mera vill vara med dej, slöt hon.
— Nå, då ska vi vara med henne och hålla henne
