sällskap så mycket hon vill, ropade Nan Blythe. Nans hemliga uppfattning var, att Faith burit sig mycket illa åt, men Mary Vance var då den sista man skulle låta komma och hovera sig och ta sig ton i saken. — Och är det så, att ni inte längre vill vara med henne, så behöver ni inte mera komma till Regnbågens dal, fröken Vance.
Både Nan och Di slogo sina armar omkring Faith och kastade vreda blickar på Mary. Denna blev i en hast betydligt mindre morsk, satte sig ned på en stubbe och började tjuta.
— Jag vill visst vara med’na, pep hon. — Men om jag håller samman med Faith, så säger folk, att det är jag, som narrar henne att bära sej dumt åt. Jo, jag försäkrar, det säger di. Och så’nt kan jag inte finna mej i att di säjer om mej, nu när jag har en fin plats och aldrig mer bär mej simpelt åt. Inte ens när jag hade det som värst, gick jag nå’n gång barbent i kyrkan. Det skulle aldrig ha fallit mej in. Men den där gamla markattan fru Davis, hon går omkring och säjer, att Faith har aldrig varit samma flicka alltse’n den tiden, då jag bodde i prästgården. Och hon säger, att fröken Cornelia kommer att få ångra den dag, då hon tog mej i sitt hus. Så’nt kan en väl bli arg över. Men det är ändå pastor Meredith jag tycker mest synd om.
— Det tror jag inte alls du behöver besvära dig med, sade Di hånfullt. — Det finns rakt inget skäl. Lilla älskade Faith, gråt nu inte mer, utan tala om varför du gjorde det. Det var ju inte likt dig.
Faith gav gråtande en förklaring. Flickorna Blythe skänkte henne sitt varma deltagande, och till och med Mary Vance medgav, att situationen hade varit besvärlig. Men Jerry, på vilken underrättelsen slog ned likt en åskvigg, blev utom sig av ilska. Jaså — det var det, som menats
