— han hade fått några mystiska pikar i dag i skolan, som han inte varit människa att begripa … Han tog utan krus Faith och Una med sig hem och Snällhetsklubben sammanträdde ögonblickligen på gravhällen ute på kyrkogården för att sitta till doms över Faiths förbrytelse och utmäta straffet.
— Jag tycker visst inte det var så farligt, sade Faith trotsigt. — Det var alls inte mycket av mina ben, som syntes. Jag har inte begått nå’n orätt, och det har inte skadat en katt.
— Det kommer att skada pappa. Det vet du mycket väl. Det är ju alltid så, att han får skulden, när vi tar oss till nå’nting, som är galet.
— Det tänkte jag aldrig på, mumlade Faith.
— Nej, det är just däri felet ligger. Du tänkte dig inte för, men det skulle du ha gjort. Det var ju därför vi stiftade vår klubb, vår Snällhets-Klubb, för att vi riktigt skulle tänka oss för och fostra upp oss själva. Vi lovade, att vi alltid skulle hejda oss och ta oss en funderare, innan vi gjorde något. Det lät du bli, Faith, och därför måste du nu lida ditt straff. Och det måste bli kännbart — du ska gå en hel vecka i skolan med de där randiga strumporna, det bestämmer jag nu.
— O Jerry! … Kan det inte vara nog med en dag — två? O nej — inte en hel vecka!
— Jo, en hel vecka, svarade den obeveklige Jerry. — Det är inte mer än rättvist — fråga Jem Blythe. Du har ju lov att ta honom till skiljedomare.
Men Faith kände, att hellre underkastade hon sig, än vädjade till Jem Blythe i en sak som denna. Hon började nu få klarare begrepp om vidden av sin försyndelse …
— Då får jag väl göra det, sade hon trumpet.
— Du slipper sannerligen undan för gott köp, sade
