Hoppa till innehållet

Sida:Regnbågens dal 1927.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hår som sin mamma och trohjärtade, ljusbruna ögon som sin pappa; han hade sin mors fina näsa och sin fars fasta mun med det humoristiska draget. Och han var den ende i familjen, som hade så pass välskapade öron, att de gillades av Susan. Men han hade ständigt en gås oplockad med Susan, eftersom hon inte ville höra upp med att kalla honom »lille» Jem. Det var ju direkt förolämpande, när man var tretton år gammal … Då hade mamma bättre förstånd.

— Nu är jag inte liten längre, mamma, hade han harmset utbrustit den dag han fyllde åtta år. — Jag är förfärligt stor.

Mamma hade suckat och skrattat och suckat igen. Men aldrig mer kallade hon honom »lille» Jem — åtminstone inte så att han hörde det.

Han var och hade alltid varit en duktig och pålitlig liten pojke. Aldrig bröt han ett givet löfte. Men han hade just inte lätt för att tala och uttrycka sig. Hans lärare tyckte inte, att han var någon lysande begåvning, men han var flitig och skötte sig bra. Han trodde aldrig på någonting, därför att en annan, om också fullt vederhäftig människa sagt det, han ville själv övertyga sig. En gång hade Susan sagt honom, att om han en frostdag med tungan slickade på låsvredet, som var av metall, skulle hans tunga fastna. Jem gjorde det genast — »för att se om det var sant». Han fann, att det var »sant», och sin vetgirighet fick han umgälla med flådd tunga flera dagar efteråt. Men Jem knotade ej över något lidande, som hans vetenskapliga forskningsiver beredde honom.

Genom trägna iakttagelser och ett ständigt experimenterande tog han reda på en hel del, och hans syskon beundrade den grundliga kännedom han ägde om deras egen lilla värld. Jem visste alltid var de vilda bären mognade