först, var de första bleka violerna vaknade upp på sitt mossiga läger ur vintersömnen och hur många ljusblå ägg, som lågo i det eller det rödhakeboet inne i lönndungen. Han kunde spå med tusenskönans vita kronblad och suga honung ur rödklöver och grävde upp alla slags ätliga rötter ur jorden invid sjöstranden. Susan gick i daglig fruktan för att de skulle äta sig dödssjuka. Han visste var den finaste grankådan stod att finna, där den satt i klargula bollar på den mosslupna barken, han visste var nötklasarna sutto som tätast i nöthäckarna borta vid Harbour Head och var forellen bäst gick till i forsarna uppåt skogsåsarna. Han kunde härma varje vildfågels lockrop, varje fyrfotadjurs läte inne i skogsdjupets gömslen, och han kände till den bästa växtplatsen för varje vildblomma från våren till hösten.
Hans bror Walter satt under Vita Frun, med en diktbok liggande bredvid sig, men han läste ej. Han tittade än på de i grönt och luddigt vitt skiftande pilarna vid sjöstranden, än på en flock molntappar, vilka som små ulliga lamm vallades av vinden, som drev dem fram över Regnbågens dal. Hans stora, vackra ögon strålade av lycka. Walters ögon voro någonting för sig. Många längesedan svunna släktleds glädje och sorg, trofasthet, trängtan och ärelystnad talade ur deras mörkgrå djup.
Walter bråddes inte på sin släkt vad utseendet beträffar. Han liknade inte någon enda känd anhörig. Men han var det vackraste av barnen på Ingleside, med rakt svart hår och fint modellerade drag. Han hade ärvt sin mors livliga fantasi och lidelsefulla kärlek till allt skönt. Vinterns rimfrost, de första vårtecknen, sommarprakten, höstens yppighet — allt detta betydde mycket för Walter.
I skolan, där Jem intog en ledande ställning i sin klass, hade Walter inte något vidare anseende. Kamraterna
