tyckte, att han var en »morsgris» och bäst passade i flicksällskap, därför att han aldrig slogs och sällan deltog i den sport, som idkades på skolgården. Han föredrog att uppsöka någon fredad vrå och sätta sig där med en bok — allra helst en av kamraterna föraktad »poesibok». Walter tyckte om de stora diktarna och började ögna i deras böcker så fort han lärt sig läsa. Deras toner kommo strängarna djupt nere i hans egen själ att vibrera. En sådan musik kunde aldrig dö.
Walter närde vissa ärelystna planer på att en vacker dag själv bli skald. Det kunde gott och väl gå för sig. En viss farbror Paul — släkt var han inte, men gammal god vän — som nu bodde i det mystiska rike, som kallades »Staterna», var Walters förebild. Farbror Paul hade en gång varit en liten skolgosse i Avonlea, och nu läste man hans dikter överallt. Men skolpojkarna i The Glen visste inte av Walters drömmar och tysta förhoppningar, och inte skulle de ha blivit imponerade, om de gjort det. Men även om Walter aldrig utmärkte sig på fotbollsplanen, så hade han förskaffat sig en viss motvillig beundran på grund av sin förmåga att »lägga sina ord». Ingen i Glen S:t Marys skola kunde tala så ledigt och flytande som han — ja, »som den värste präst», utlät sig en gång en pojke. Därför fick han i regeln vara i fred, och kamraterna retades inte med honom eller gjorde narr av honom som de gjorde med de andra gossar, vilka ej voro roade av slagsmål och helst ville gå sin väg för sig.
De tio år gamla tvillingflickorna på Ingleside jävade alla vedertagna begrepp om tvillingars inbördes likhet. De voro inte det minsta lika varandra. Anne, som alltid kallades Nan, var mycket söt, med ögon som mörkbrun sammet och hår som mörkbrunt silke. Hon var en finlemmad och spenslig liten varelse — för resten munter och gladlynt till sitt
