ljuvliga och mystiska och underbara, nu höljda i skugga. Det var vår — och allt ungt måste ju fröjdas om våren. Alla fröjdade sig i Regnbågsdalen den kvällen — tills Mary Vance kom och isade åhörarnas blod med vad hon hade att förtälja om Henry Warrens vålnad.
Jem var ej med. Jem tillbragte sina kvällar på Inglesides vindskammare, pluggande på all den lärdom, som hörde till hans stundande inträdesprövning. Jerry var nere vid den lilla tjärnen och fiskade foreller. Walter hade läst högt Longfellows »Havets sånger» för de andra, och de voro alla genomträngda av dikternas upphöjda skönhet. Därefter talade de om vad de skulle göra, när de »blivit stora» — vart de skulle resa — de avlägsna, vackra kuster de skulle se stiga upp ur havet … Nan och Di ville fara till Europa. Walter längtade efter Nilen, vars grågröna, mäktiga svall sköljde de egyptiska sandbankarna, och efter den märkvärdiga sfinxen vid Qize. Faith förkunnade en smula missmodigt, att hon var nog tvungen att bli missionär — gamla fru Taylor hade sagt, att hon tyckte hon skulle bli det — och då fick hon väl åtminstone se Indien och Kina, som säkerligen hade många underbara ting att bjuda på. Karl kände sig starkt dragen till den afrikanska djungeln.
Lilla Una sade ingenting. Hon tyckte, att hon skulle helst vilja stanna hemma. Där var ändå vackrare än någon annanstans. Det skulle bli förfärligt, när de alla vuxit upp och skulle behöva skingras över hela världen. Blotta tanken gjorde, att Una kände sig ensam och övergiven. Men de andra fantiserade vidare i stor förtjusning, tills Mary Vance anlände och hastigt och lustigt sopade bort både poesi och drömmar.
— Jag har nästan sprungit lever och lungor ur mig, pustade hon. — Jag skubbade utför den sista backen, så jag
