trodde jag skulle stupa. Men jag blev också så gräsligt rädd däruppe vid den gamla Baileyska gården.
— Vad blev du rädd för? frågade Di litet spefullt.
— Jag vet inte vad det var. Jag gick och bökade under syrenerna i den gamla trädgården för att se, om där kommit upp några liljekonvaljer ännu. Där var mörkt inne bland buskarna som i en säck, och rätt som det är, får jag se nå’nting, som rör sig och liksom ruskar på sig och kryper bortåt andra ändan av trädgården, inne bland körsbärsträden. Det var vitt. Jag gav mej inte tid att titta efter vad det var — det ska ni aldrig tro. Jag skuttade över diket, och se’n gnodde jag allt vad tygen höll. Så sant som jag här sitter — det var Henry Warrens vålnad. Han spökar.
— Vem var Henry Warren? frågade Di.
— Och varför skulle inte han ha ro i sin grav utan gå igen och spöka? frågade Nan.
— Jag tror ni ä’ snurriga — har ni då aldrig hört historien? Och ni har ändå växt upp i The Glen. Vänta bara så jag får hämta andan en smula, så ska jag nog berätta.
Walter ryste av angenäm förväntan. Han älskade spökhistorier och fick alltid tårarna i ögonen, när han hörde sådana. Deras mystik, den dramatiska spänningen, den ohyggliga, nervskakande höjdpunkten utövade en oemotståndlig tjusning på honom. Longfellow blev genast tam och vardaglig. Han kastade undan diktboken och sträckte ut sig så lång han var på magen, med armbågarna vilande mot gräset. Nu skulle han riktigt lyssna och moja sig med alla sina sinnen. Han fäste sina stora, egendomligt lysande ögon på Marys ansikte.
Mary önskade, att han inte ville titta så stint på henne. Hon kände, att hon skulle kunna göra vida mer av spökhistorien, om inte Walter stirrat så där envist på henne.
