Hon hade tänkt »brodera» litet och lägga till en del verkningsfulla detaljer för att förbättra totalintrycket. Som det nu var, nödgades hon hålla sig till sanningen — eller det som man sagt henne vara sanning.
— Jo, nu ska ni få höra, började hon. — Ni vet nog, att gubben Tom Bailey och hans hustru bodde uppe i det där huset en gång i tiden för trettio år se’n. Det var en gammal rackare, säjer folk, och hustrun var inte stort bättre. De hade inga egna barn, men en syster till gubben Tom dog och lämnade efter sej en liten gosse, den här Henry Warren, som nu spökar … Och honom togo de upp till fosterbarn. Han var omkring tolv år, när han kom till dem — sjuklig och klen och liten för sin ålder. Folk säjer, att Tom och hans hustru var stygga mot honom genast från början — slog och svälte honom. Se de ville, att han skulle dö så fort som möjligt, så de skulle kunna få ärva den lilla smulan pengar Henrys mor lämnat efter sig åt honom. Henry dog inte genast, men han började få anfall — epileptiska anfall, hörde jag folk kallade dem — och då föll han och blev stel och tuggade fragga. Fallandesjuka — så hette det. Och konstig i huvet blev han också. Hans morbror brukade ta honom i kragen och slå honom ute i trädgården, för den låg bakom huset, och där kunde ingen se dem. Men folk kunde ju i alla fall höra, och de sa det var rysligt att höra hur stackars Henry ibland skrek och bad och bönföll sin elaka morbror om att inte rakt slå ihjäl honom. Men ingen vågade säga ett ord till gubben Tom, för han var en så’n ryslig karl, att då skulle han säkert ha hämnats på någe’ sätt. Han brände upp ladan för en man utåt Fyra vindars udde, som han en gång blev osams med. Till sist så dog Henry, och hans morbror och hans moster sa, att han hade självdött i ett så’nt där förskräckligt anfall, och det var allt vad man fick veta, men alla
