människor sa, att Tom hade tagit livet av honom på något sätt. Se’n dröjde det inte länge, förrän det hette, att Henry gick igen. Han spökade i den gamla trädgården. Man kunde höra om nätterna hur han suckade och jämrade sig och grät. Gubben Tom och hans hustru våga’ inte stanna kvar, de reste sin väg, långt västerut, och kom aldrig mer igen. Stället fick ett så’nt dåligt rykte, att ingen vågade vare sig hyra eller köpa det. Därför har det fått förfalla så rysligt. Det där hände för trettio år se’n, men Henry Warrens vålnad går omkring ännu.
— Tror du verkligen på det där? sade Nan. — Det gör då inte jag.
— Visst gör jag det. Riktigt hyggligt och trovärdigt folk har sett honom — och hört honom, svarade Mary. — Di säger, att han kommer krypande på marken och tar en om smalbenen och jämrar sig och stönar och låter illa precis som han gjorde, medan han levde. Jag tänkte på det där, så fort jag såg det vita inne bland buskarna — kors i all min’ dar, hade han så där huggit tag i mej om bena och jämrat sej, så hade jag välan fallit död ner på fläcken. Så jag tog te schappen och sprang allt vad jag orka’. Det hade ju gott och väl kunnat vara han, som gick igen och spökade, och jag ville minsann inte utsätta mej för nå’n risk.
— Det var troligen fru Stimsons vita kalv, skrattade Di. — Den brukar gå och beta i det höga gräset inne i trädgården — jag har själv sett den.
— Kanske det. Men jag vill i alla fall aldrig mer ta vägen över Baileys gamla trädgård, när jag går hem. Här kommer Jerry med en hel kvist uppträdd med foreller. I dag är det min tur att laga till dem. Både Jem och Jerry säjer, att jag lagar så väldigt god mat. Och Cornelia sa jag skulle få ta med mej en plåt med nygräddade
