halvmånar med sylt i — det var då på ett hängande hår, att jag släppt hela påsen, när jag såg Henrys vålnad.
Jerry vrålade av skratt, när han fick höra spökhistorien, som Mary berättade på nytt, medan hon stekte fisken. Hon kunde nu ogenerat fiffa upp den med ett par nya, rafflande detaljer, eftersom Walter och Faith hjälptes åt att »duka bordet». Spökhistorien imponerade ej på Jerry. Men Faith, Una och Karl hade i all hemlighet blivit mycket rädda, ehuru de naturligtvis aldrig hade velat erkänna det.
Det gick nog an, så länge solen stod på himlen och de alla sutto tillsamman i dalen. Men när kalaset var slut och man skildes åt för att gå var och en till sitt, medan skuggorna föllo allt längre — då kommo de ihåg och ryste vid minnet. Jerry följde med flickorna Blythe upp till Ingleside för att prata en stund med Jem, och Mary Vance tog samma väg för att gå hem till sig. Faith, Una och Karl måste alltså bege sig hem till prästgården ensamma. De gingo mycket tätt bredvid varandra och gjorde en stor lov, när de måste passera den gamla Baileyska trädgården. De trodde naturligtvis visst inte, att det spökade där, men se komma i dess närhet — nej, det aktade man sig nog för.
XXX.
Ännu ett spöke.
Hur det var, förmådde inte Faith och Karl och Una riktigt frigöra sig från den skräckstämning, som historien om Henry Warrens vålnad försatt dem uti. De hade livlig fantasi, men spöken hade de hittills aldrig trott på. De hade hört massor med spökhistorier — Mary Vance var laddad
