med sådana, och somliga voro ännu hemskare och ruskigare än denna, men de handlade alla om människor och personer och spöken på avlägsna och främmande ställen, som åhörarna inte alls kände till. Medan de sutto och hörde på, tårades deras ögon, och de kände kalla rysningar utefter ryggraden — men se’n mattades mycket fort intrycket, och de tänkte inte mera på vad de lyssnat till i så stor spänning.
Men med den här spökhistorien var det annorlunda. Den gjorde ett vida starkare intryck. Baileys gamla förvildade trädgård låg ju alldeles i deras närhet — den var så gott som granne med deras älskade Regnbågsdal. De brukade gå förbi den ibland flera gånger om dagen; de hade letat efter blommor i den, de hade tagit ginvägen genom den, när de hade bråttom och ville från byn gå direkt till dalen. Allt detta kunde de aldrig mer göra. Efter den kvällen, då Mary Vance berättade för dem om de hemska tilldragelser, som timat på den gamla tomten, skulle ingen makt i världen kunnat förmå dem att gå genom den. Nej, inte ens om de hotades av dödsstraff, sade Una. Döden? Vad var döden i jämförelse med att levande falla i klorna på Henry Warrens fridlösa ande … Som brukade knipa en om smalbenen.
En het julikväll sutto alla tre under Det älskande Paret, som vänligt susade, och kände sig tyvärr en smula ensamma. De hade inte haft en enda trevlig påhälsning i Regnbågens dal på hela eftermiddagen. Jem Blythe var i Charlottetown för att utföra de skriftliga prov, som hörde till hans inträdesexamen vid fortsättningsskolan. Jerry och Walter Blythe voro ute och seglade i stora farleden med gamle kapten Crawford. Nan och Di, Rilla och Shirley hade passerat på strandvägen, stadda på vandring för att hälsa på Kenneth och Persis Ford, som kommit med sina
