föräldrar för att avlägga ett kort besök i den lilla Drömstugan.
Nan hade frågat, om inte Faith hade lust att gå med dem, men Faith hade avböjt. Själv skulle hon aldrig ha erkänt det, men det var i alla fall så, att hon inom sig närde en smula hemlig avund mot Persis Ford, om vars vackra utseende och stadselegans hon hört rätt mycket talas. Nej tack, den förevisningen kunde hon både ha och vara utan … Hon och Una gingo med var sin rolig bok ned till Regnbågens dal och satte sig att läsa, medan Karl letade efter trollsländor och andra flygfän längs bäckens rand. På så sätt hade de alla tre ganska trevligt, ända tills de plötsligt upptäckte, att skymningen fallit på. Hu, de hade ju den gamla Baileyska trädgården helt nära inpå sig! … Karl kom och satte sig tätt intill sina systrar. De önskade alla, att de tänkt på att gå hem litet tidigare, men ingen sade något.
Blygrå moln med mörkt purpurskiftande kanter började torna upp sig i väster, stego högre upp på himlen och närmade sig dalen. Inte en vindfläkt rörde sig, allting hade med ens blivit så egendomligt, nästan kusligt stilla, över ängsmarken fladdrade myriader gnistrande eldflugor. Traktens alla älvor hade säkert stämt möte här … Det kändes verkligen alls inte hemtrevligt i Regnbågsdalen just nu …
Faith tittade skyggt uppåt sluttningen och bort mot den gamla spökträdgården. Och om någonsin blodet stelnat i en människas ådror, ja, då skedde det i Faith Merediths just nu. Karls och Unas ögon följde hennes stirrande, förfärade blick, och de kände hur kalla rysningar började ila upp och ned för deras stackars ryggar. Ty där, under det stora lärkträd, som växte på den halvt raserade, gräsbevuxna vallen omkring den Baileyska trädgården, syntes
