någonting vitt — någonting, som skymtade vitt och konturlöst i det tilltagande mörkret. De tre syskonen sutto där och stirrade liksom förstenade.
— Hon såg inte fel … viskade Una. — Men — det är väl — kalven.
— Det är — mycket för stort — för att vara — kalven, viskade Faith tillbaka. Hennes läppar och tunga voro så torra, att hon knappt förmådde forma orden.
Plötsligt drog Karl ett häftigt andetag. — Det kommer hit!
Flickorna kastade en sista ångestfull blick. Jaha, mycket riktigt, här kom det krypande eller svävande över vallen, och sådana rörelser hade väl aldrig i livet en kalv … Vild förskräckelse jagade allt förstånd på flykten. I detta ögonblick voro alla tre fullt och fast övertygade om att vad de sågo var den olycklige Henry Warrens vålnad. Karl rusade upp och störtade blint i väg. Flickorna följde honom under upphävande av ett samstämmigt skrik. Som galningar sprungo de uppför backen, över landsvägen och in på prästgårdsområdet. När de gingo hemifrån, hade tant Martha suttit i köket och sytt. Nu var hon inte där. De rusade till faderns studérkammare. Den låg mörk och tom. Liksom drivna av en och samma ingivelse ilade de ut igen och styrde kurs på Ingleside — men inte genom Regnbågens dal. Utför backen och fram genom The Glens storgata hastade de med av fruktan bevingade steg, Karl i spetsen, Una med sina kortare ben sist.
Ingen försökte hejda dem, fastän alla, som sågo dem, undrade vad prästgårdsungarna nu ställt till för nytt spektakel. Men utanför Inglesides grind stötte de rakt på Rosemary West, som varit inne på en stund för att återlämna några lånade böcker.
Hon såg deras likbleka ansikten och förfärade ögon.
