Hon förstod, att de små stackarna betagits av någon vild och oresonlig förskräckelse, vad dess orsak nu kunde vara. Hon infångade Karl med ena armen och Faith med den andra. Una snavade, när hon stötte emot hennes knä, och höll på att förlora balansen.
— Men kära mina barn, vad har hänt? sade Rosemary. — Vad är det, som har skrämt er?
— Henry Warren spökar, svarade Karl mellan sina skallrande tänder.
— Spökar — Henry Warren? sade den förbluffade Rosemary, som aldrig hört historien.
— Ja, snyftade Faith, alldeles översiggiven. — Han går igen där borta på vallen utanför den gamla trädgården — vi såg vålnaden så tydligt alldeles nyss — och den var efter oss …
Rosemary vallade sin lilla vettskrämda hjord fram till Inglesides veranda. Både Gilbert och Anne voro borta, ty även de hade begett sig till Drömstugan. Men i dörren uppenbarade sig Susan, kärv och praktisk och så litet »troende» som möjligt.
— Vad är det för oväsen jag hör? frågade hon.
Barnen flämtade på nytt fram sin hemska historia, medan Rosemary slöt dem tätt intill sig och tröstade dem med stum ömhet.
— Det var troligen en uggla, sade Susan utan ett tecken till förfäran.
En uggla! … De Meredithska barnens tanke om Susans intelligens sjönk i denna stund ned i djupet av en avgrund och förmådde aldrig mer stiga till väders.
— Den var då större än tusen ugglor tillsammanlagda, sade Karl under strömmande tårar — o, så han sedermera skämdes över de tårarna! — och den — den krälade precis
