med flit. Vi menar inget ont. Och om ni bara vill gifta er med pappa, så ska vi alla försöka bli så snälla och göra allt vad ni ber oss om. Jag är säker på, att fröken inte skulle behöva få några besvärligheter med oss. Söta, rara fröken West!
Tankarna jagade varandra i Rosemarys hjärna. Hon förstod, att det var dumt skvaller och prat, som ingett den lilla flickan den befängda föreställningen. Nu måste hon vara fullt ärlig och uppriktig mot henne.
— Lilla Una, sade hon milt. — Det är visst inte för er skull, era små stackare, som jag inte kan bli er pappas hustru. Någonting sådant har aldrig fallit mig in. Ni är inte stygga — jag har aldrig trott er om att vara stygga. Men det finnes ett annat skäl, Una.
— Tycker fröken inte om vår pappa? frågade Una och lyfte en förebrående blick. — O, fröken vet inte hur rar och snäll han är. Jag är säker på att han skulle bli en vådligt bra man.
Hur häpen och bedrövad Rosemary än kände sig, kunde hon inte hålla tillbaka ett litet matt leende.
— O nej, fröken West får inte skratta, utbrast Una lidelsefullt. — Pappa sörjer så rysligt.
— Jag undrar, om du inte misstar dig, min lilla vän, sade Rosemary.
— Nej då. Det vet jag, att han gör. O, fröken West, pappa skulle smälla Karl i går för Karl hade varit odygdig — men pappa kunde det inte, för se han har ju rakt ingen övning. Så att när Karl se’n kom ut till oss och berätta’ för oss, att pappa var så ledsen, så smög jag mig in i hans rum för att se, om jag kunde trösta honom litet — han tycker om att jag tröstar honom, fröken West — men han hörde inte, att jag kom in, för jag gick så tyst, och i stället hörde jag vad han satt och sa för sig själv …
