Och det ska jag nu tala om för er, fröken West, om ni vill låta mig viska i ert öra.
Una hade åtskilligt att viska, och mycket allvarlig såg hon ut. En blodvåg sköt upp i Rosemarys ansikte. John Meredith höll alltså ännu av henne. Han hade inte ändrat sig. Och han måste hålla riktigt mycket av henne, när han kunde säga så där — vida mer än hon någonsin trott. Hon satt tyst en liten stund och strök Unas hår. Därefter sade hon:
— Vill du ta med dig ett litet brev till din pappa, Una?
— Ack, vill fröken ha honom då? sade Una ivrigt.
— Kanske — om han verkligen vill ha mig, sade Rosemary och rodnade igen.
— O, vad jag är glad, sade lilla Una tappert. Därefter såg hon upp med darrande läppar. — Ack, fröken West, ni kommer väl inte att vända pappas hjärta ifrån mig och mina syskon — göra så att han inte längre håller av oss?
Rosemary såg igen helt häpen ut.
— Min kära lilla flicka! Hur kan du tro, att jag skulle vilja göra någonting sådant? Vem har satt sådana galna idéer i huvudet på dig?
— Mary Vance har sagt, att så gör alla styvmödrar — att de alltid hatade sina styvbarn och satte upp deras pappa emot dem … Hon sa, att det kunde de inte själva rå för, för sådan blir alltid den, som blir styvmor …
— Du stackars lilla! Och ändå kom du hitupp och bad, att jag skulle gifta mig med din pappa, därför att du ville, att han skulle bli lycklig! Du är verkligen en liten rar och hjärtegod unge — en liten hjältinna, skulle min syster Ellen säga. Nu ska du höra riktigt noga på vad jag säger. Mary Vance är en liten dumsnut, som inte vet vidare mycket och har ovanligt lätt för att få saker och ting om bakfoten. Aldrig skulle det väl kunna falla mig in att vända er pappas
