pappa, stammade Una. — Då blir han ju glad så mycket fortare, fröken West.
— Det har du rätt i, sade Rosemary. Hon gick in i stugan, skrev en biljett och gav den åt Una. När denna lilla fröken kilat sin väg, ett litet skälvande knyte av lycksaliga känslor, gick Rosemary bort till Ellen, som satt och spritade ärter på förstugukvisten åt kökssidan.
— Ellen, sade hon, Una Meredith har nyss varit här och bett, att jag skall gifta mig med hennes far.
Ellen såg upp och läste i systerns ansikte.
— Och det tänker du göra? sade hon.
— Det är mycket antagligt.
Ellen spritade som förut i ett par minuter. Plötsligt förde hon händerna upp till sitt ansikte. Stora tårar stodo i hennes ögon under de svarta brynen.
— Ja — måtte vi nu alla bli lyckliga, sade hon mitt emellan en snyftning och ett skratt.
Nere i prästgården kom Una varm, rödblommig och triumferande helt djärvt inmarscherande i sin pappas studérkammare och lade ett brev på skrivbordet framför honom. En rodnad steg upp i hans bleka ansikte, när han såg den fina, tydliga handstil, som han så väl kände igen. Han bröt brevet. Det var mycket kort — men han föryngrades tjugo år, medan han läste det. Rosemary frågade honom, om han ville möta henne samma kväll i solnedgången vid källan under ormbunkarna i Regnbågens dal.
XXXV.
Slutet gott, allting gott.
— Jaha, sade fröken Cornelia, nu får vi dubbelbröllop nå’n gång i mitten av denna månad.
