Det låg en viss kyla i luften, ehuru man blott var i början av september, så Anne hade tänt en kvällsbrasa av drivved på den öppna härden i vardagsrummet. Och hon och fröken Cornelia sutto nu och njöto av det glada skenet och värmen.
— Det är så förfärligt roligt, allra helst när jag tänker på pastor Meredith och Rosemary, sade Anne. — Det hela gör mig så lycklig och glad, att jag nästan tycker det är som om jag skulle gifta mig själv. Jag kände mig precis som en ung fästmö igen i går kväll, när jag var uppe hos dem på kullen för att titta på Rosemarys utstyrsel.
— Folk säger, att hon har skaffat sig saker så fina, att de kunde anstå en prinsessa, sade Susan från en vrå inne i skymningsdunklet, där hon satt med sin lille »brune gosse» i knäet. — Också jag är bjuden att komma upp och bese ståten, och jag tittar väl upp dit en kväll. Jag har hört, att Rosemary ska ha vitt siden och slöja, men Ellen ska stå brud i marinblått. Det är säkert mycket förståndigt av henne — eller vad tycker damerna? — men jag för min enkla del har alltid tyckt, att ska man stå brud, så ska det vara i vitt och med slöja och myrten — det är ändå någonting bra mycket festligare.
Anne såg för sin inre syn en uppenbarelse av Susan själv »i vitt och med slöja», och hon måste dra på munnen, när hon lutade sig ned för att lägga på ett nytt vedträd.
— Vad pastorn angår, fortfor fröken Cornelia, så har han ju blivit som en omvänd hand alltse’n han förlovade sig. Han är inte på långt när så virrig och förströdd som förr, det kan jag försäkra. Det föll en riktig lättnad från mitt bröst, när jag hörde, att han tänker stänga igen prästgården och låta barnen vistas på besök hos goda vänner, medan han är ute på sin bröllopsresa. Hade han lämnat kvar dem i en månads tid ensamma med gumman Martha,
