skulle jag ha väntat varenda morgon, när jag vaknade, få höra, att hela rasket brunnit upp på natten.
— Tant Martha och Jerry kommer hit, sade Anne. — Karl ska bo hos församlingsföreståndaren Clow. Jag har inte hört vart flickorna ska ta vägen.
— Jo, dem tänker jag ta, sade fröken Cornelia. —- Det gör jag ju gärna, men Mary hade i alla fall inte unnat mig nå’n ro, förrän jag bjudit dem. Fruarnas hjälpförening ska göra rent i prästgården från källaren till vinden, medan ingen bor där, och en del reparationer har församlingen lovat kosta på, som ska vara färdiga tills de nygifta kommer hem igen. Norman Douglas tänker lägga in hela källaren full med grönsaker och frukt åt dem till vinterförråd. Jag får säga, att maken till denne Norman hittar man inte så lätt i våra dar. Nu är han förstås i sjunde himlen, eftersom han får gifta sig med Ellen West, som han efterträtt i hela sitt liv. Om jag vore Ellen … Men nu är jag händelsevis inte det, och är hon nöjd, så får väl också jag vara det. För många år se’n, när hon bara var en skolflicka, hörde jag henne en gång säga, att hon inte ville ha en dresserad hundvalp till man. Jag ville se den dressyr, som skulle ta på Norman Douglas …
— — —
Solen höll på att gå ner över Regnbågens dal. Den lilla tjärnens blanka yta skiftade i både purpur och guld, smaragdgrönt och blekaste rött. Ett tunt blått dis låg som en skir slöja över skogsåsarna i öster, och ovanför deras mörknande rand höjde sig en stor rund måne som en blekt skimrande silversölja.
De voro där allesamman och sutto med korslagda ben på gräset i den lilla gläntan — Faith och Una, Jerry och Karl, Jem och Walter, Nan och Di och Mary Vance. De hade firat en särskild liten fest, för detta skulle vara Jems
