berättat, att första söndagen fru Ford hade honom med sig i kyrkan, så råkade fröken Ellen sitta rätt bakom dem. Och så fort Kenneth fick syn på henne, så gav han hals och började skrika så förskräckligt. Och till sist måste hans mamma bära ut honom.
— Vem är fru Ford? frågade Una.
— Ack, de bor inte här. De kommer hit bara över sommaren. Men i sommar kommer de inte alls. De bor i den lilla stugan långt, långt bort inne i viken, där pappa och mamma bodde förr i tiden. Jag önskar du kunde se Persis Ford. Hon är precis som en tavla.
— Jag har hört talas om fru Ford, inföll Faith. — Bertie Drew har berättat för mig om henne. Hon var gift i fjorton år med en döding, och se’n kvicknade han till och kom till liv igen.
— Asch så du pratar, sade Nan. — Så var det inte alls. Bertie Drew får allting om bakfoten. Jag känner till hela historien, och jag ska nog berätta den för dig nå’n gång, men inte nu, för den alltför lång, och nu är det tid för oss att gå hem. Vår mamma tycker inte om att vi är ute sent om kvällarna, nu när det börjar bli fuktigt.
Det fanns ingen, som brydde sig om huruvida prästgårdsbarnen voro ute se’n dimmorna börjat stiga upp eller ej. Tant Martha låg redan i sin säng, och pastorn grubblade alltför ivrigt på problemet själens odödlighet för att något vidare fästa sig vid kroppens dödlighet. Men även de gingo hem, betagna av glada förkänslor av stundande trevligheter.
— Jag tycker, att Regnbågens dal är nästan ändå vackrare än vår kyrkogård, sade Una. — Och jag är så förtjust i barnen Blythe. Det är så roligt, när man kan hålla av folk, för ibland så är det stört omöjligt. Pappa sa i sin predikan i söndags, att vi skola älska alla
