voro ute i den daggstänkta naturen i det härliga medvetandet, att de hade skollov hela dagen. De behövde aldrig göra någon nytta i huset, även om det var lov från skolan. Nan och Di Blythe hade vissa sysslor, som de skulle uträtta på lördagsmorgnarna, men döttrarna i prästgården hade lov att gå och slå dank från arla morgonstunden till serla aftonen, om det så behagade dem. Det behagade Faith, men Una kände i sitt sinne en bitter förödmjukelse över att de aldrig fingo lära sig någonting nyttigt. De andra flickorna i hennes klass i skolan kunde både sy och sticka och laga mat — hon ensam var en dumsnut, som inte var hemma i någonting.
Jerry föreslog, att de skulle bege sig ut på upptäcktsfärd. De vandrade alltså med makliga steg genom furudungen och hämtade på vägen upp Karl, som låg på knä i det våta gräset och studerade sina älskade myror. På andra sidan furudungen kommo de ut på herr Taylors äng, som stod full med maskrosornas vita vålnader. Borta i en avlägsen vrå invid betesmarken stod en gammal fallfärdig lada, där herr Taylor stundom lagrade det hö, som han ej lade upp i stackar, men för något annat ändamål användes den ej. Hit in troppade de Meredithska barnen, och till en början roade de sig med att åka kana på det föga inbjudande golvet.
— Vad var det? viskade Una plötsligt.
Alla lyssnade. Uppifrån höloftet hördes ett svagt, men fullt tydligt buller. Barnen sågo häpna på varandra.
— Det finns någon däruppe, sade Faith med mycket låg röst.
— Jag ska gå upp och titta efter vad det är, sade Jerry beslutsamt.
— O nej, gör inte det, bad Una och grep tag i hans arm.
