— Jo, jag går.
— Då går vi allihop, sade Faith.
Hela kvartetten klättrade uppför den rankiga stegen, varvid särskilt Jerry och Faith utvecklade ett mycket stort mod. Una var blek av rädsla. Karl talade enligt vad det kunde tyckas fullt obesvärat om utsikten att möjligen anträffa en levande läderlapp uppe på loftet. Han ville mycket gärna se hur en sådan tog sig ut vid dagsljus.
När de hoppat ned från stegens översta pinne, sågo de vad det var, som frambragt bullret, och den synen gjorde dem mållösa i åtskilliga sekunder.
I en fördjupning i höet låg en flicka hopkrupen, och hon såg ut precis som om hon nyss vaknat upp ur sömnen. När hon blev varse det oväntade besök hon fick på sin undangömda tillflyktsort, reste hon sig — efter vad det kunde tyckas på något sviktande ben. Och i det klara solsken, som strömmade in genom det av spindelvävar överdragna fönstret bakom henne, sågo de, att det bruna, magra ansiktet var mycket blekt under solbrännan. Hon hade två flätor av stripigt, grågult hår och mycket konstiga ögon — som blåsur mjölk, tänkte prästgårdsbarnen, där de stodo och stirrade på henne, halvt fientligt, halvt medlidsamt. De voro i själva verket så ljus- eller snarare mattblå, att de sågo nästan vita ut, särskilt i jämförelse med den smala, svarta ring, som omslöt ögats regnbågshinna. Hon var barhuvad och barfota och iförd en gammal trasig och utblekt rutig klänning, mycket för kort och snäv för henne. Vad åldern beträffar, så var det mycket svårt att avgöra den, när man endast såg på det vissna och liksom skrumpna ansiktet, men rättade man sig efter flickans längd, så borde hon väl vara en tolv år gammal.
— Vem är du? frågade Jerry.
Flickan såg sig omkring liksom om hon stod i begrepp
