att ta till flykten. Men så tycktes hon uppge den tanken, och genom hennes kropp lopp en liten rysning av förtvivlan.
— Jag är Mary Vance, sade hon.
— Var kommer du ifrån? frågade Jerry vidare.
Men i stället för att svara satte sig eller snarare föll Mary ner i höet och började bittert gråta. Genast kastade sig Faith ned bredvid henne och lade sin arm omkring de magra, skälvande skuldrorna.
— Nu ska du inte bråka med henne och förhöra henne, befallde hon Jerry. Så slog hon armarna om den stackars hjälplösa lilla främlingen. — Kära du, gråt inte. Tala om för oss hur du har det ställt. Vi är dina goda vänner.
— Jag är så — så — hungrig, grät Mary. — Jag har inte haft en bit att äta se’n i torsdags morse, jag har bara druckit litet vatten ur bäcken här nere.
Prästgårdsbarnen sågo på varandra, helt förfärade. Faith rusade upp.
— Följ genast med oss till prästgården och få litet mat i dig, innan du säger ett ord till.
Mary gjorde en avvärjande åtbörd.
O nej — det kan jag inte. Vad ska er far och mor säga? För resten kommer de att skicka mig tillbaka dit.
— Vi har ingen mor, och pappa lägger sig inte i detta. Och inte heller gör vår tant Martha det. Kom nu, hör du! — Faith stampade otåligt i loggolvet. Skulle den här besynnerliga flickan envisas med att svälta ihjäl nästan utanför deras egna dörrar?
Mary gav nu efter. Hon var så matt, att hon knappt orkade kliva utför stegen, men hur det var, fingo de ned henne, hjälpte henne över ängen och in i prästgårdens kök. Tant Martha, som borta vid spisen höll på med att röra ihop det, som skulle bli söndagsmat, ägnade henne ingen
