uppmärksamhet. Faith och Una störtade till skafferiet och undersökte vad det kunde innehålla för ätbara ting. De hittade bröd, smör och mjölk, en tallrik med »evighetsstek» och en något möglig paj. Mary Vance åt med stor begärlighet och ratade visst inte den mögliga pajen. Prästgårdsbarnen stodo runt omkring henne och betraktade henne. Jerry lade märke till att hon hade en söt mun och mycket vackra och jämna vita tänder.
Men Faith trodde sig ha upptäckt — med hemlig fasa — att Mary inte hade en tråd på kroppen utom den trasiga och urblekta bomullsklänningen. Una var full av medlidande över att någon hade behövt bli så gränslöst uthungrad; Karl var förundrad och intresserad, och alla voro de gränslöst nyfikna.
— Kom nu med oss ut på kyrkogården och berätta för oss hur du har det, befallde Faith, när vissa tecken tydde på, att Mary ätit sig mätt. Det hade Mary ingenting emot. Maten hade återställt hennes naturliga livlighet och löst hennes i själva verket gärna talande tungas band.
— Men ni får inte berätta det för er pappa eller för någon, ifall jag nu talar om’et för er. — Tysthetslöfte fordrade hon, sedan hon högtidligen placerats på herr Pollocks gravsten. Prästgårdsbarnen ställde upp sig i en rad framför henne. Här var säkert någonting mycket underligt och hemlighetsfullt å färde. Riktigt som i en saga … Vad var det som hänt? Någonting väldigt uppskakande, det var säkert.
— Nej då, vi ska visst inte tala om’et för någon.
— Så sant som ni där står?
— Jaa då — så sant, så sant, och en gång till så sant.
— Jo, se jag har rymt. Jag var hos fru Wiley på andra sidan viken. Känner ni henne?
