— Nej.
— Ja, ni ska inte heller önska att bli bekanta med’na. O, vad hon är stygg och led! Hon satte mig till så mycket arbete så jag kunde rakt av stupa, och aldrig gav hon mig så mycket mat så jag fick äta mig mätt, och däng fick jag mest varenda dag. Titta här får ni se!
Mary drog upp sina trasiga ärmar och visade fram sina magra armar och knotiga händer, på vilka huden ställvis var nästan avflådd. Armarna voro fulla med skråmor och blåmärken. Prästgårdsbarnen ryste. Faith blev mörkröd av harm. Unas blå ögon fylldes av tårar.
— I onsdags kväll så klådde hon mej med en käpp, berättade Mary vidare, i en ton som om det var en rätt så naturlig sak. — Det var för jag låtit kon sparka omkull en stäva med mjölk. Hur kunde jag veta, att den sabla kon tänkte lyfta på benet och sparka?
En liten inte alls oangenäm ilning lopp genom samtliga åhörare. Prästgårdsbarnen skulle det aldrig falla in att använda så’na där — ja, det var väl i alla fall ett svärord? Men det kändes väldigt uppiggande att höra en ann’ ta dem i sin mun — allra helst en flicka. Det lovade verkligen att bli en högst intressant bekantskap, den här Mary Vance.
— Jag klandrar dig då rakt inte för att du rymde din kos, sade Faith.
— Åh, jag rymde inte därför att hon klådde mig. Så’nt är vardagsmat för mig. Det har jag blivit van vid. Nej, jag rymde därför att jag fick reda på att fru Wiley skulle hyra ut sin gård och flytta till Lowbridge och slå sig ned där. Men mej skulle hon lämna åt en kusin, som hon har uppåt Charlottetownhållet. Nej, tänkte jag, se det ska vi allt bli två om. Det blir jag inte med om. Hon är ändå mycket elakare än fru Wiley. Fru Wiley lånade ut mig
