inte ta med mig något, som jag fått av henne, som var värt att ha. När jag blir stor, ska jag skaffa mej en blå sidenklänning. Jag tycker inte era kläder ser så värst illeganta ut. Jag trodde prästbarn gick alltid fint klädda.
Det var tydligt, att Mary hade sitt lilla humör och var mycket känslig i vissa avseenden. Det låg i alla fall över henne ett slags egendomlig, vild charm, som slog an på dem alla. Senare på eftermiddagen fördes hon till Regnbågens dal och presenterades för barnen Blythe som »en god vän från andra sidan viken, som kommit för att hälsa på».
Barnen Blythe togo emot henne utan att göra några frågor, kanske därför att nu fanns det just ingenting att anmärka på hennes yttre. Hon hade blivit uppklädd inne i prästgårdens barnkammare. Efter middagen, under vilken tant Martha varit uteslutande upptagen med att tugga sin mat och pastorn funderat på söndagens predikan, hade Faith förmått Mary att sätta på sig en av hennes klänningar jämte några välbehövliga underplagg. Omkammad och med håret prydligt flätat kunde Mary nu gott och väl uthärda en mera kritisk granskning. Hon dugde utmärkt som lekkamrat, ty hon kände till flera både nya och spännande lekar, och hennes tal var ganska kryddat. Sanningen att säga använde hon några uttryck, som kommo Di och Nan att häpna titta på henne i smyg. De voro ej rätt säkra på vad deras mamma skulle ha tyckt om henne, men de kände tydligt på sig vad Susan skulle ha sagt. Men Mary vistades ju på besök i prästgården, så det var säkert en snäll flicka.
När det blev sängdags, framställde sig ett nytt problem: var skulle Mary ligga?
— Vi törs inte lägga henne i gästrummet, sade Faith till Una och såg rådlös ut.
