och det tänker jag reda ut, eftersom det ser ut som om ingen annan hade lust att ta ett krafttag. Det var nog den där jäntan, som förde an det övriga följet, när de väsnades och ställde till ett förskräckligt kolorum inne i Warren Meads granplantering. Hörde du inte, att de så när skrämde slag på hans mor?
— Nej. Jag vet, att Gilbert fick bud efter sig att han skulle komma till henne, men jag hörde inte vad det var, som fattades henne.
— Jo, som du vet har hon svagt hjärta. Och en dag i förra veckan, när hon satt alldeles ensam på verandan, vad får hon höra om inte de gräsligaste skrik på »hjälp, hjälp!» och »mord, mord!» som kom från grandungen, och det ska ha varit ackurat så blodet kunde stelna i ens ådror, Anne lilla. Hon fick genast den våldsammaste hjärtklappning. Warren själv var i ladan, och han hörde tjuten och gick genast in i grandungen för att se vilka det var, som ställde till oljudet. Där satt då hela raden med prästgårdsungar på en kullfallen trädstam och skrek »mord!» allt vad de orkade. De sa, att de bara skrek för roskull och trodde visst inte, att nå’n skulle höra dem. De bara lekte indianer, som låg i bakhåll, och de, som skrek, var de vita i blockhuset. Ja, Warren gick tillbaka bort till sig, och där hittade han sin mor liggande avdånad på verandagolvet.
Susan, som nu återvänt, satte näsan i vädret och fnös föraktligt.
— Åja, på de där dåndimparna tror jag så mycket jag vill, fru Elliott. Alltid kan man blunda ett tag och åbäka sig litet på annat sätt. Jag har nu i fyrtio år hört talas om Amelia Warrens svaga hjärta. Hon hade det, när hon var tjugo år gammal. Hon tycker om att skrämma upp folk och skicka bud på doktorn, men så farligt är det
