sannerligen inte. Alltid kan man ändå hitta på någon förevändning.
— Jag tror alls inte, att Gilbert tyckte det var någon fara med henne, sade Anne.
— Nej, det kan jag väl tro, sade fröken Cornelia. — Men det blir ändå alltid skvaller och prat. Vart ska det ta vägen med de där barnen, som ingen håller tummen på ögat på? Vet du vad, Anne, ibland kan jag inte sova om nätterna, så ligger jag och tänker på dem. För resten tycker jag uppriktigt synd om dem, och jag undrar verkligen, om de får tillräckligt med mat. Pappan vistas ju mest uppe i sina teologiska rymder, så han tänker nog inte på att han har en mage, och den där latkossan, som går och stökar i deras kök, kan naturligtvis inte laga ett skapligt mål mat. Nej, de får ränna omkring som andra yrfän, och nu, när skolan slutar, blir de naturligtvis galnare än någonsin.
— De ha visst mycket roligt, sade Anne och skrattade vid minnet av några händelser i Regnbågens dal, som kommit till hennes kännedom. — Jag tror rakt inte det är något ont med dem, även om de kan bära sig litet tanklöst åt ibland.
— Det är ju möjligt. Det är inte heller egentligen prästgårdsbarnen, som jag vill åt, utan den där främmande flickungen, som jag tror sätter i dem en hel del självsvåld och odygd, sade fröken Cornelia, som aldrig ville fälla ett orättvist omdöme.
— Se jag har nu aldrig kunnat förlika mej med att de leker inne på gamla körgårn, sade Susan. — Det har jag sagt många gånger, och det står jag vid.
— Men de leker ju så tyst och snällt där, sade Anne och tog åter prästgårdsbarnen i försvar. — Där springer de visst inte omkring och upphäver sina vanliga illtjut.
