— Elizabeth Kirk är en hygglig flicka, ja för all del, men det påstås ändå, att resande nattgäster närapå frusit ihjäl inne i sängen i Kirks gästrum, sade Susan. — Om jag nu kände, att jag hade nå’n rätt att uttrycka min mening i en så’n allvarlig fråga som äktenskap, så skulle jag vilja säga, att Elizabeths kusin Sarah, som bor på andra sidan viken, skulle bli en riktigt passande fru åt pastorn.
— Kors i alla dar — Sarah Kirk som är metodist, utbrast fröken Cornelia med en min och en ton som om Susan föreslagit, att en hottentottska skulle draga in som den nya frun i prästgården.
— Pastorn kunde ju omvända henne till statskyrkan, tyckte Susan.
Fröken Cornelia skakade på huvudet. Den, som en gång förvillat sig in på metodismens område, var det nog inte så lätt att åter föra in på rätta vägar.
— Sarah Kirk kan aldrig komma i fråga, sade hon. — Inte heller Emmeline Drew, fastän hela familjen föresatt sig, att det ska bli parti mellan henne och pastorn. De bokstavligen truga henne på den arma karln, och han gnor så fort han får se henne.
— Emmeline Drew har bra litet vett, det får jag lov att säga, inföll Susan. — Doktorinnan lilla, hon är sådan, att hon skulle kunna lägga ett varmvattenkrus i ens säng mitt i hetaste rötmåna’n och se’n bli stött därför att man inte var tacksam. Och mamman kunde då rakt inte sköta sitt hus. Har ni nå’nsin hört historien om hennes disktrasa? En dag blev hon av med den, och den var inte möjlig att anträffa. Men dagen därpå hittades den. Vet ni var? Jo, inne i gåsen vid middagsbordet, den hade kommit med färsen, som var instoppad i gåsen. Det var en mjuk trasa, stickad av ljusvekegarn. Men ändå!
