Tycker ni, att en så’n snasklisa, ett så’nt blindstyre skulle passa till svärmor åt en pastor! Ånej, jag tror vi dröjer. Men jag borde väl sätta mig att laga revan i lille Jems byxor i stället för att stå här och skvallra om min nästa. Han slet sönder hela ena benet i går kväll, när de var ute och levde och regerade i Regnbågens dal.
— Var är Walter? frågade Anne.
— Han sitter uppe på vindsrummet och skriver något i en skrivbok. Men om det är något bevänt med det han skriver — det blir en annan fråga. Han har inte alls varit bra i räkning den här terminen, sa lärarinnan till mig härom dagen. Och jag vet mycket väl hur det kommer sej. Han har suttit och skrivit ihop dumma vers, när han borde ha adderat tal. Vet doktorinnan vad, jag är riktigt rädd, att den pojken ska bli poet.
— Han är poet redan, Susan.
— Ja, det går ju an, när hans mor kan ta det så lugnt. Det är naturligtvis det bästa, när man har så pass styrka i sin själ. Jag hade en farbror, som tog sig för att rimma och skriva vers, och han blev en luffare och hade ofta inte bättre nattlogi än landsvägsdiket. Hela vår släkt fick skämmas för honom.
— Du måtte inte ha någon särdeles hög tanke om poeter, sade Anne och skrattade.
— Nej, det kan väl ingen människa ha, sade Susan och såg ytterligt förvånad ut.
— Nå men Milton och Shakespeare? Och de skalder vi ha i bibeln? Höga visan.
— Jag har hört sägas, att Milton kunde aldrig komma om sams med sin fru, och Shakespeare var då väl ingen respektabel karl. Han luffade tidtals omkring på landsvägarna precis som min farbror. Möjligen åkte han i en kärra, när det skulle vara stort. Och vad bibeln anbelangar, så var
