ju allting annorlunda den där heliga tiden, men konung David har jag aldrig haft nå’n hög tanke om, det säjer jag uppriktigt. Jag har då aldrig kunnat inse vad det ska tjäna till att skriva vers, och jag hoppas, att vår rare gosse ska växa från den där lusten, alldeles som barnen växer från sina svullna körtlar. Vem vet — det kanske vore nyttigt, om han finge ta in litet fiskleverolja.
VIII.
Fröken Cornelia anställer förhör.
Fröken Cornelia begav sig redan följande dag till prästgården och tog »utskummet» Mary i förhör. Mary redogjorde både för sina öden och för den upprörande händelsen med fisken, enkelt och sanningsenligt, och några förmildrande omständigheter hade hon ju knappast att framdraga. Under rannsakningens lopp fick fröken Cornelia ett bättre intryck av brottslingen än hon väntat, men hon ville ej låtsa om detta utan ansåg det som sin plikt att vara sträng.
— Den där familjen, som tagit upp dig i sitt hus, sade hon allvarligt, har varit alldeles för snäll och vänlig och släpphänt mot dig. Och nu visar du din tacksamhet genom att överfalla och bära dig illa åt mot en liten god vän till prästgårdsbarnen. Tycker du, att det är rätt gjort?
— Nej, det var riktigt elakt gjort av mej, erkände Mary utan minsta tvekan. — Jag vet inte vad som for i mej. Det var nog för att den där gamla salta torsken låg så nära till hands. Men jag har ångrat mej rysligt — jag låg och grät i går kväll, se’n jag lagt mig. Jo då, det gjorde jag. Fröken kan fråga Una. Jag ville inte tala om för’na vad jag tjöt för, för jag skämdes, och då grät hon med, för hon trodde, att någon hade varit stygg mot mig. Sårat
