mina känslor, sa hon. Pytt — jag må välan inte ha några känslor, som det är värt att tala om. Jag bara grubblar ibland på hur det kan komma sej, att fru Wiley inte satt sej i gång för att få tag i mej. Det är då inte likt henne.
Även fröken Cornelia tyckte det var ganska egendomligt, men hon inskränkte sig till att i skarpa ordalag varna Mary för att någonsin mera använda pastorns salta torskar som tillhygge. Och så gick hon för att avlägga rapport på Ingleside.
— Om det är sant som flickan berättar om den behandling hon fått undergå, så bör man allt röra i saken, sade hon. — Jag vet åtskilligt om den där fru Wiley. Marshall råkade henne ganska mycket den tiden han bodde på andra sidan viken. Jag minns, att i fjor somras sa han nå’nting om henne och en flickunge hon hämtat från ett barnhem — det var nog just den här Mary. Han sa, att någon berättat för honom, att hon lät den fattiga ungen träla alldeles förskräckligt och svältfödde henne och gav henne knappt några kläder. Nu vet du nog, Anne lilla, att jag aldrig haft för vana att befatta mej med de där människorna på andra sidan viken. Men jag ska skicka över Marshall i morgon dag för att om möjligt ta reda på hur det är ställt med den här stackaren. Och se’n ska jag tala med pastorn. Har du hört, Anne lilla, att barnen Meredith hittade flickan liggande alldeles utsvulten på loftet i James Taylors gamla lada? Där hade hon legat hela natten, ensam, hungrig och frusen. Medan vi låg i våra varma sängar, mätta efter vår kvällsvard.
— Den stackars lilla ungen, sade Anne och föreställde sig en av sina egna kära små i dylika omständigheter, ensam och övergiven, frusen och hungrig. — Har hon blivit så där illa behandlad, tant Cornelia, så bör hon på inga villkor skickas tillbaka till det hemmet. Jag själv blev som
