helt liten föräldralös och fick under en viss period slita mycket ont.
— Vi får väl lov att resonera med föreståndarinnan på barnhemmet i Hopetown, föreslog fröken Cornelia. — I alla fall bör hon inte stanna kvar i prästgården. Vem vet vad de där redan bra nog försummade barnen kan lära av henne? Jag har hört, att hon lär svära. Men tänk ändå, att hon har varit där i hela två veckor, utan att pastorn lagt två strån i kors för att en smula ta reda på hennes förhållanden. Är en sådan karl värd att ha familj? Det är min oförgripliga mening, att en så’n bör bli munk, raka sig i huvudet och gå i kloster.
Två dagar senare kom fröken Cornelia på kvällen tillbaka till Ingleside.
— Jo, nu ska ni få höra på nytt, sade hon. — Fru Wiley hittades död i sin säng morgonen efter det Mary rymt. Hon hade haft hjärtfel i många år, och doktorn hade sagt, att hon skulle akta sej för sinnesrörelser. Sin dräng hade hon skickat bort, och ingen fanns i huset mer än hon. Grannarna hittade henne dagen därpå. De tycks ha lagt märke till att flickan inte syntes till, men de trodde, att fru Wiley hade skickat henne till sin kusin i trakten av Charlottetown, som hon sagt, att hon skulle göra endera dagen. Kusinen kom inte till begravningen, och därför fick ingen veta, att Mary inte var hos henne. De personer Marshall talte med, hade åtskilligt att berätta om det sätt, varpå den här fru Wiley burit sig åt mot stackars Mary — han sa, att han kände hur det kokte i honom, så ond blev han. Du vet nog, att Marshall blir alldeles rasande, när han får höra talas om barnmisshandel. En del folk talade om att skriva till styrelsen för barnhemmet och anmäla saken, men det var ingen, som kom sig för, och så blev det aldrig av.
