Men Mary var i alla fall under de närmast följande dagarna inte i sina rätta lektag. Hon anförtrodde Una, att ju mer hon tänkte på att komma tillbaka till barnhemmet, desto värre gruvade hon sig för det. Una brydde sin lilla hjärna för att hitta på någon utväg, men det var Nan Blythe, som kom de grubblande och funderande flickorna till undsättning med ett ganska överraskande förslag.
— Fru Elliott kunde väl själv ta Mary. Hon bor i ett väldigt stort hus, och hennes man vill ju alltid, att hon ska ta hjälp. Det skulle väl vara en utmärkt plats för Mary. Men hon får lov att hålla sig i skinnet och uppföra sig som folk.
— O Nan, tror du verkligen, att fru Elliott skulle vilja ta henne?
— Det kunde då aldrig skada, om du frågade henne rent ut, sade Nan.
Till en början tyckte inte Una, att hon kunde det. Hon var så blyg, att det för henne var ytterst påkostande att bedja en annan människa om en tjänst. Och hon hyste en faslig respekt för den energiska fru Elliott, som alltid hade så många järn i elden. Hon tyckte bra om henne och gick gärna till henne, när hon var bjuden. Men att traska upp till henne enkom för att bedja henne ta sig an Mary Vance — det tycktes henne så påfluget och förmätet, att lilla skygga Una inte begrep hur hon någonsin skulle kunna komma sig för.
När det kom brev från kommunalnämnden i Hopetown till pastorn med order, att Mary Vance ofördröjligen skulle skickas till dem, grät sig Mary på natten till sömns uppe på sin lilla vindskammare, och Una fann sig i en hast i besittning av förtvivlans mod. Nu gällde det! Kvällen därpå smög hon sig ut ur prästgården och tog in på vägen mot hamnen. Nedifrån Regnbågens dal hörde hon glada skratt-
