salvor, men det var inte dit hon styrde sina steg. Hon var mycket blek och mycket allvarlig i sitt sinne — så pass, att hon ej lade märke till de människor hon mötte. Gamla fru Flagg blev riktigt stött i kanten och sade, när hon kom hem, att Una Meredith kom nog att bli lika tankspridd som sin pappa, när hon vuxit upp. Men det var då rakt inte klädsamt för en ung flicka.
Fröken Cornelia bodde halvvägs mellan själva byn och Fyra vindars udde, i ett stort hus, vars ursprungliga bjärtgröna färg under tidernas lopp mildrats till en för ögat rätt angenäm grönaktig skiftning. Marshall Elliott hade planterat träd omkring huset, lagt ut ett rosenkvarter och planterat en granhäck, som han ständigt klippte och höll putsad och fin. Stället hade vunnit mycket på senare tider. Prästgårdsbarnen och barnen från Ingleside tyckte mycket om att få komma och hälsa på där. Det var en vacker promenad längs den gamla strandvägen, och när man kommit fram, blev man alltid bjuden på något gott.
Sjön, över vilken det svävade ett lätt dis, skvalpade sakta mot sina sandstränder. Tre stora segelbåtar kommo länsande in i hamnen och liknade stora, vita sjöfåglar. En skonert kom seglande i inloppet. Fyra vindars värld glödde av färgprakt och tonade av dämpad, trolsk musik, och envar borde ha kunnat känna sig lycklig där. Men när Una öppnade fröken Cornelias grind och steg in på grusgången, tyckte hon, att det kändes som om benen ville vika sig under henne.
Fröken Cornelia satt ensam på verandan. Una hade hoppats, att också hennes man skulle vara där. Herr Elliot var så stor och vänlig och gemytlig och blinkade ibland så skälmaktigt åt en, att hans närvaro skulle ha känts mycket uppmuntrande. Una satte sig på den lilla pall fröken Cornelia hämtade ut åt henne, och försökte äta den
