pösmunk fröken Cornelia bjöd henne. Både munken och syltklicken inne i den höllo på att fastna i halsen på henne, men hon tuggade och svalde av alla krafter för att inte fröken Cornelia skulle tro, att hon inte tyckte om trakteringen. Hon kunde inte tala — inte bara därför att munsbitarna svällde och svällde i munnen på henne. Hon var allt fortfarande blek, och i hennes stora mörkblå ögon bodde ett så sorgset bedjande uttryck, att fröken Cornelia drog den slutsatsen, att den lilla flickan måste vara ledsen över någonting.
— Du har bestämt nå’nting på hjärtat, min unge, sade hon. — Du går och bär på någonting, det är klart och tydligt.
Una svalde med förtvivlans beslutsamhet den sista munsbiten av munken.
— Tant Elliott — kan inte tant ta Mary Vance? sade hon bönfallande.
Fröken Cornelia stirrade i stor häpnad och bestörtning.
— Jag? Ta Mary Vance? Menar du för att behålla henne här i huset?
— Ja — behålla henne — ta henne till fosterflicka, sade Una ivrigt. Hon kände, hur modet steg inom henne, nu när isen väl var bruten. — Söta, rara tant Elliott, ack gör det! Hon vill inte fara tillbaka till barnhemmet — hon ligger och gråter varenda natt, så rädd är hon för att de ska skicka henne till någon ny svår plats, där de inte är snälla mot henne. Och hon är så duktig — det finns ingenting, som hon inte kan göra. Jag vet, att tant skulle aldrig ångra, om tant toge’na.
— Nå’nting så’nt har då aldrig fallit mig in, sade fröken Cornelia och såg alldeles handfallen ut.
— Vill inte tant ändå tänka på det?
— Men kära barn, jag behöver ingen hjälp. Jag hinner gott och väl ensam med det jag har att sköta. Och om
