jag skulle behöva nå’n främmande hjälp — inte skulle det bli nå’n flicka från ett barnhem.
Glansen slocknade i Unas ögon. Hennes läppar började darra. Hon satte sig åter ned på sin pall, en rörande bild av sorg och besvikelse, och började gråta.
— Seså, lilla barn, gråt inte, utbrast fröken Cornelia hjärtängslig. Hon ville aldrig såra eller bedröva ett barn. — Jag har ju inte sagt, att jag är alldeles ohågad att ta henne, men tanken kommer så plötsligt och oväntat — jag blev just som litet vimmelkantig. Jag får lov att tänka på saken — överväga, förstår du.
— Mary är så duktig, sade Una igen.
— Jaså. Ja, jag har hört det. Jag har också hört, att hon använder svärord. Är det sant?
— Jag har då aldrig hört henne svära — riktigt, sade Una och såg förlägen ut. — Men jag tror nog, att hon skulle kunna, ifall hon ville.
— Det tror också jag. Talar hon alltid sanning?
— Ja då, det gör hon — bara hon inte är rädd att nå’n ska klå henne, säger hon.
— Och ändå vill du, att jag ska ta henne?
— Någon är ju tvungen att ta henne, snyftade Una. — Någon är tvungen att ta vård om henne, tant Elliott.
— Det är sant. Kanske det är min plikt att göra det, sade fröken Cornelia med en suck. — Ja, jag får väl lov att resonera litet med min man. Därför talar vi inte mer om saken tills vidare. Tag dig en munk till, min lilla unge.
Una tog den och åt nu med vida bättre aptit.
— Jag tycker väldigt bra om munkar, i synnerhet kanelmunkar, sade hon. — Men tant Martha gör aldrig några så’na. Fröken Susan på Ingleside gör goda munkar, som hon kokar i flottyr och rullar i kanel och socker, och ibland låter hon oss få med en tallrik med munkar ned i