Sida:Resa i Sibirien.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
3

jag hwar dag, för att få wåra saker utlemnade, men förgäfwes; wi blefwo affärdade med obestämda och undwikande swar. Den största swårigheten gjorde en packwagn, som jag medfört från Christiania, för att derpå föra wåra koffertar, instrumenter och de mångfaldiga förnödenheter, som äro oumbärliga på en resa genom Sibirien. Mäklaren i Kronstadt hade frågat, huru många packor wi medförde, och då det aldrig föll mig in att härtill räkna denna packwagn, blef den ej uppförd på listan. Den skulle derföre tagas i beslag, och skepparen, som icke hade angifwit den, betala 100 rubel i böter.

Slutligen lät man mig förstå, att ingen annan utwäg återstod, för att få ett slut på saken, än att personligen wända mig till ministern, grefwe Cancrin, som gaf audiens klockan 4 eftermiddagen. Jag gick alltså dit, och då den ryska betjent, som stod wid dörren, lät förstå, att hans excellens war hemma, och jag icke förstod hwad han tillade, knackade jag på och steg in. Jag träffade ministern i samtal med en prestman och beklagade för honom min nöd. Han swarade i wredgad ton: ”Det är er egen skuld!” Han hade nämligen till följe af grefwe Suchtelens meddelande, att jag skulle resa genom Finland, gifwit tulltjenstemännen i Åbo och Wiborg befallning, att låta mig obehindradt passera. Hade jag kommit den wägen, skulle jag sett, huru höfligt man skulle behandlat mig. — Till min ursäkt swarade jag: ”Ers excellens, man kan icke befalla öfwer omständigheterna; och wid tiden för min afresa fanns i Stockholm intet fartyg bestämdt till Åbo; men deremot låg ett segelfärdigt att afgå direkte till Petersburg, och jag kunde ej hafwa någon aning om, att denna omständighet skulle hafwa så obehagliga följder.” — Han stod emellertid fast wid sitt påstående, att det war min egen skuld, och i det han kastade ögat på en klocka på wäggen, tillade han kort: ”och klockan är ju ännu icke 4” (jag hade alltså kommit litet för tidigt). Derpå wände han mig ryggen och jag måste gå med oförrättadt ärende. Aldrig hwarken förr eller sedan har jag af någon blifwit så ohöfligt bemött. Nu war således det sista hoppet borta: jag kunde icke resa till Sibirien utan mina instrumenter, ej heller kunde jag wända om till Norge utan dem, och detta sednare hade dessutom warit en skam, efter alla de anstalter, som blifwit widtagna i och för expeditionen, hwilken genom wetenskapliga jurnaler blifwit kungjord öfwer hela Europa.

Några dagar förgingo under dessa föga hugnande utsigter, till dess jag beslöt mig till ännu ett försök. Man hade sagt